Att börja blogga igen.

Om en månad fyller Olivia två år. Det var längesen jag bloggade sist. Jag funderar på att börja igen…

Våran tvååring to be!

Tretton månader, och ska jag blogga.

Nu är hon tretton månader, våran lilla Oliv-skrutt. Och alla klyschor om att tiden går alldeles för fort när man har småbarn stämmer så otroligt väl. Tiden går för fort. Men jag njuter av henne. Det gör jag verkligen. Jag tar varje chans jag får att andas in hennes lukt, klämma på hennes små fina kinder, lyssna på hennes bubbliga babbel och heja på hennes nya framsteg.

Vi har haft två ettårskalas för henne, med tårta och ballonger. Inte för att hon bryr sig särskilt mycket. Utan för att vi är så stolta.

Hon går numera utan problem. Men hon har inte lärt sig hur man ramlar, alltså sätter sig på rumpan. Utan hon faller som en fura, vilket gör att vi fortfarande inte kan släppa henne helt. Vi tränar mycket på att krypa och försöka få henne att göra det i den ordningen istället. Hon pratar en del och kan säga mamma, pappa, jaja (hej, hej), dada (hejdå), tutte (napp), e deå? (vad är det?) och ta ta (tack, tack). Hon äter numera själv med sin sked och det går bättre och bättre för var dag. Favoritmaten är lax och potatis eller köttfärsås och potatis. Hon är 70 cm lång och väger 8020 gram. Och fötterna är fortfarande i ministorlek, vilket gör att vi har jättesvårt att hitta ett par rediga sandaler till henne.

Lilla påskkärringen.

I söndags gjorde vi tyvärr premiär på akuten, då Oliven hade 41 graders feber och låg utslagen i mitt knä större delen av dagen. Hon gjorde ingen ansträngning att vilja äta eller dricka så då blev vi hänvisade via sjukvårdsupplysningen att fara in akut. Men efter provtagning (och ett rejält slagsmål) så fick vi reda på att det ”bara” var ett virus, och eftersom hon ammade så fick vi fara hem. Men uja vad oroligt och jobbigt det är när de är sjuka och krassliga.

Lilla sjuklingen med 40 graders feber.

Jag har också funderat mer och mer på om jag verkligen ska fortsätta blogga. Jag tycker det är väldigt skoj och intressant att läsa bloggar. Men jag känner inte att jag har vare sig tid eller lust till att blogga själv. Varje minut som jag har ledig vill jag liksom spendera med Olivia och David, njuta av nuet. Kanske att jag får ett annat behov längre fram, av att skriva av mig. Kanske att bloggen får vila lite, och att det får vara sånna här spontana uppdateringar. Den som lever får se.

Tills vidare har vi det väldigt bra, och mellan heltidsstudierna så njuter jag järnet av att vara mamma åt den här lilla filuren!

Ettåringen.

Tänk att vi har en ettåring i huset nu. Ja, så är det. I måndags fyllde våran lilla Oliv ett helt år. Så galet fantastiskt. Så fort det gått. Och så mycket känslor det är. Hela tiden.

Som nu. När hon ligger här i min armhåla och orossover, och jag inte alls vet vad som är fel. Mer än att hon vaknar till hela tiden och är så ledsen. Och att sova själv är det inte tal om alls. Min lilla groda.

Det kan ju vara allt från tänder till magknip till mardrömmar till utvecklingssprång till överstimlering. Vad vet jag? Ibland önskar jag så att jag kunde läsa hennes tankar.

Jag vill skriva mer om lilla Olivia. Men det är faktiskt mitt i natten. Och nu har hon äntligen kommit till ro efter en alvedon. Så jag tror jag gör bäst i att sova jag med. När tillfället finns.

Allt annat får jag se till att plita ner en annan dag…

>

Livet som går.

Nu är vi där – i den där fasen då jag pluggar på 100% och är mammaledig på 50%. Då D jobbar på 50% och är pappaledig på 50%. Då vi har en mycket stressigare vardag, men ändå lugnare. Då ekonomin är så mycket bättre och då vi börjar få till någon slags vardag. Spännande.

Jag har halv pluggdag just nu, och sitter i seminarium. Men vi har kaffepaus på tjugo minuter så jag tänkte ta tillfället i akt och skriva av mig lite.

Vi har ju en liten tiomånaders i hushållet nu. En galet envis, himla härlig och otroligt mammakär liten tös. Helgen som var tog hon sina första trevande steg. Något som inte upprepats sedan dess. Men trippar fram med gåvagnen över vardagsrumsgolvet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och gud nåde den som lyfter upp henne och avbryter promenaden.

Det märks tydligt att Olivia reagerar på att jag far bort om dagarna, att jag kan försvinna från henne. När jag kommer hem så sitter hon fastklistrad på mig som ett litet plåster. Hon sover mycket sämre nu också och vill gärna ligga nära, nära, nära. Även med maten har det blivit kinkigare och hon vill gärna bara amma. Så det är lite smådrygt stundtals. Men jag tänker att det går över.

På tiomånaderskontrollen vägde hon 7820 gram och var 68,5 cm lång. Hon har fortfarande 68 (vissa 62 och vissa i 74) i klädstorlek, och storlek 17 på skorna. Dock har vi väääldigt svårt att hitta vettiga promenadskor i så liten storlek. Det verkar som att det är ovanligt att de har så små fötter vid den ålder som hon nu har. Skulle gärna haft ett par lite stadigare pjucks till henne.

I den här videon är hon visserligen nio månader, men här har ni Olivia i sitt esse! Våran lilla spexiga gladskit.

Lite tufft.

Ibland är det ju lite tufft – det här med att vara mamma. Som den här veckan. När D varit borta väldigt mycket. Och jag har fått sköta hela hushållet + matlagning + handling + Olivia. Och samtidigt så håller Olivia på att få två tänder. Hon är inne i en väldigt mammig fas. Sover som skräp och kräver massor av närhet. Och jag sover ju också då som skräp, och har såklart värsta pms-känslorna och massor av molande mensvärk. Då blir man lite trött…

Och för att toppa det hela så har inte exakt alla bitar klaffat inför skolstarten om en vecka. Men det kommer att lösa sig. Dock lite utav en stress ifall det hinner lösa sig i tid. Vi hoppas.

MEN. Så tar man en kik på den här gullrumpan, och så är alla bekymmer som bortblåsta för en sekund. Och allt slit och sömnbrist är värt det!

Och ingenting är ju för alltid.

Året som var…

Var såklart det bästa året i hela mitt liv. Utan tvekan. Det var ju året som vildingen föddes. Vår lilla Oliv-skrutt. Mitt hjärta och allt.

Jag hade tänkt att jag skulle försöka mig på en sammanfattning. Men jag orkar verkligen inte. Jag är för trött. Vi har en ganska jobbig period nu när vi försöker utröna vad Oliven är allergisk mot. Så det är mycket gråt, gnäll och famnhäng om dagarna och skrik-uppvaknanden en gång i timmen om nätterna. Stackars lilla Olivhjärtat som har ont i magen. Och pilkulite stackars mamman som inte får sova många minuter just nu. Men det ändras väl snart får vi hoppas.

Hon är nu nio månader – lilla gullrumpan. I förrgår nådde hon äntligen ner till golvet i sin gåstol, efter att pappan gjort en speciallösning och sänkt den ytterligare lite. Först tog hon fart mot dvd-hyllan. Sen mot granen, där hon drog ner en ängel.

Igår lärde hon sig var lampan är, var mamma är och var pappa är. Hon pekar med båda händerna och säger ”dää!”. Bedårande är vad det är.

Från helgen i stugan.

Ja, nog har det hänt massor under dessa nio månader. Och jag tänker att detta är nog bara början ändå.

En timme gammal

Två veckor gammal

En månad

Fyra månader gammal

Sex månader gammal

Ja, detta har lugnt varit det bästa och mest händelserika år i mitt liv! Och nu hoppas vi på ett lika fint 2014. Om en månad börjar jag plugga, och då är det dags för pappan att vara hemma med Oliven. Spännande. Och lite jobbigt att lämna Olivia.

Hoppas ni har en fin start på 2014!

Ett försent god jul och tidigt…

Gott nytt år!

Årets julkort på en Olivpepparkaka!

Vi har haft en jättemysig jul med nära och kära. Massor av fina julklappar till Oliven. God mat och lugna dagar. Nu vilar vi oss i form för det nya året. Hoppas ni får fina dagar framöver!

Tips.

Lillskruttan är även allergisk mot soja. Så nu känns det nästan som att vi inte kan äta någonting. Fikade just på ett majskex med mjölkfritt smör och en kopp kaffe med mandelmjölk. Inte äckligt. Men inte så spännande heller.

Jag behöver era bästa recept och tips och trix gällande att krydda till maten och bakningen! Olivia tål alltså inte ägg, mjölk, soja och citrus. Och jag skulle verkligen behöva bättre mellanmålstips! Och påläggstips. Ja, alla tips som finns, tack!

Inga fler smörgåsrån med sojalecitin för den här donnan!

Allergierna.

Oliven är allergisk. Inte helt otippat med tanke på min bakgrund som elitallergiker. Men oerhört jobbigt för mammahjärtat likväl.

Hitintills vet vi att hon inte tål ägg. Och förmodligen inte heller komjölksprotein. Eller citrusfrukter.

Så nu har vi varit hos doktorn två dagar i rad för att visa en helprckig och svullen Oliv. Men nu har vi medikamenter hemma för att stilla den värsta klådan tills dess att mjölkproteinet gått ur bröstmjölken.

Såhär ser lillfisan ut efter att fått i sig mjölk genom bröstmjölken. Inte så bra…

Vi ska nu vara strikt mjölk, ägg och citrusfria i två veckor och sen sakta introducera en sak i taget för att se vilken mängd och sort hon reagerar på.

Tur att hon alltid har så gott humör i alla fall. Utslag till trots!

Trött.

Dagarna just nu består tyvärr ofta av en lite smått bedövande trötthet. Olivien är åtta månader. Och har med det entrat separationsfasen med buller och bång. Det är mamma som gäller. Helst bara. Och mest. Och inte tänker hon då äta någonting heller. Förutom amningen. Så vi ammar en gång i timmen. Dygnet runt. Varje dag. Så ja, lite trött är jag.

Men hon är också världens goaste, gladaste, härligaste och skönaste unge! Hon nästan springer fram över golvet när man håller henne i händerna. Hon älskar att bli skrämd. När pappan kommer hem från jobbet. Och att leka med klossarna på lekmattan.

Hon väger 7320 gram och är 66 cm lång. Hon har 62-68 på kläderna och strl 16-17 på fötterna.

Det är våran älskade Oliv just nu!

Pappans dag.

Vi har spenderat helgen i stugan. Firat fars dag. Myst med brasa. Gått promenader och ätit gott. Bara vara. Familj.

 

Och nog ska ni veta att Olivien älskar sin pappa. Hon lyser upp som en sol och babblar järnet när han kommer hem från jobbet. Fnittrar hysteriskt och flaxar med armarna. Kärleken lyser lång väg. Så han har blivit firad. Med sång och paket. Som det bör vara.

 

Och det här med maten. Från att ha spottat i stort sett det mesta så äter hon frukost, lunch, middag och mellanmål däremellan. Heja Oliven! Och nog sover hon bra mycket bättre nu, med mat i magen. En go amning finns det alltid rum för ändå.

 

Halloween.

Vi har haft Halloween-firande här i helgen. Och nog blev barnet till mig uppstassad som en fotboll. Vad skulle det annars bli?

 

 

Och nog var det en trevlig fest allt. Gott att äta, gott att dricka och gott sällskap. Ungefär allt man kan tänka sig som är bra.

Middagen ute utan Oliven förra helgen gick också bra. Fast ångesten var där. Men Oliven sov gott hos sin mormor. Perfekt. Det gäller bara för mamman att öva. Öva, öva.

Och vid en ålder av ganska så precis sju månader så har hon också börjat äta. Men inga babyprodukter. Det totalratas. Så igår till middag åt hon apelsindressad pumpa och bulgursallad. Och idag bjuds det på pestofisk med potatis. Hemlagat ska det vara. Och bara delat, inte passerat. Och gud förbjude om man försökte servera gröt eller välling. Då spottas det långan väg!

Ångesten.

Våran sköna lilla sjumånadersböna.

Ikväll ska jag lämna dig hos din mormor. Din mormor som jag vet skulle göra allt för dig, som älskar dig över allt. Precis som jag. Och ändå så känns det så himla jobbigt just nu. Du är just nu inne i en ganska så känslig fas, och kan reagera rätt starkt på när saker och ting blir ”fel”.

Som igår när vi hade besök och dina nattningsrutiner blev lite rubbade. Ja, oj så ledsen du var tillslut. Det slutade med att mamman och bebisen som hälsade på oss fick åka hem så att du och jag fick gå och lägga oss i stora sängen. Väl där gosade du in näsan i min armhåla och somnade, helt utmattad.

Du är liksom världens gladaste och skönaste. Och kanske känsligaste, just nu.

Jag kommer göra exakt samma nattningsrutin hos mormor som vi har här hemma. Och så får du somna i din vagn innan jag åker iväg till restaurangen där jag och din pappa ska äta ikväll. För ja, vi behöver nog den tiden med. Även om det är fasansfullt skavigt i mitt hjärta just nu.

Om du vaknar och är ledsen så är din mamma bara tio minuters bilresa ifrån dig. Och jag kommer på stört. Det lovar jag.

Jag önskar så att du får en fin kväll med din mormor. Och att jag får en fin kväll med din pappa. Det håller vi tummarna för!

Höst.

Nu är verkligen hösten här med full kraft. I slutet av förra veckan föll den första snön. Så nu ligger ett tunt lager snö över gården och omgivningarna, och i går morse stod termometern på minus sju grader – krispigt värre!

Oliven bara växer och växer, både mentalt och fysiskt. Favoritordet är ”ba-ba-ba-ba-ba-BA!” just nu. Favorit”maten” är smörgåsrån med smör på, potatis med sås, äppelklyftor med jordnötssmör och mjölk som hon dricker ur glas. Och bespara era eventuella uppläxningar om att smörgåsrån är skit, barn ska inte dricka mjölk och bla, bla, bla… Jag tänkte ju så själv. Till jag fick en onge som inte äter just annat än ovanstående. Och då får det vara så. Tills hon vill äta annat.

Hon sitter himla stadigt nu, och är världens gladfis – för det mesta. Hon sover tre gånger per dag, och det varierar väldiga i längd. Ena dagen sover hon sammanlagt två-tre timmar, och en annan dag sover hon knappt en timme. Just nu ligger hon i vagnen och sover, ta i trä, och har faktiskt sovit i fyrtio minuter. Hence the blogginlägg.

Jag tror hon har vuxit lite på längden med, för nu börjar 68 passa mer och mer. Och nog är hon tyngre att bära på nu.

Och där vaknade hon..!

Mat och sjukor.

Ja, inte blev det roligt efter vaccinationen i onsdags. Oliven fick ganska så hög feber och vad jag tror var väldig värk i kroppen. Man fick helst inte ta så himla mycket i henne, fast ändå ville hon vara nära. Så vi var nära, och ammade och sov. Och sedan dess har nätterna inte varit ett dugg roliga. Oliven vaknar en gång i timmen och vill ammas. Och däremellan så snurrar hon, vrider, gnyr och flaxar. Så den här mamman är rätt trött nu. Fast vi vet ju alla. Det är ju bara en fas.

Men vi har haft goda framsteg vad det gäller mat. Oliven vill gärna äta mat med mer textur än mos och passerade saker. Så hon tog en portion köttfärslimpa, potatis och brunsås direkt från min tallrik i lördags. Och på den vägen är det.

Och. Hon har lärt sig att sitta utan stöd. Från att bara kunna sitta någon minut så kan hon nu med lätthet sitta tio minuter och leka på en filt. Som med kusinen. Fast än sker det fallolyckor, så vi kör med amningskudde runtom.

Kusinen ja. Min mamma försökte förklara för Ossian att Olivia är hans kusin. En Olivia som just nu går under namnet ”Viven”. Så min mamma upprepade för Ossian att ”Olivia är din kusin”. Så nu tror Ossian att Olivia heter Viven Binkesin (Olivia din kusin). Så när jag gick för att lägga Oliven här så kommer Ossian och möter mig i dörren med orden: ”Moster, är Viven Binkesin nånstans då?”

Våran lilla Viven Binkesin, som är sjuk idag. Hon började snörvla igår, och idag kom även febern. Så idag är livet inte alls roligt. Hon bara sover, gnäller, är ledsen och ammar. Och den lilla näsan bara rinner och rosslar.

Nu hoppas vi att de här sjukorna vänder till friskare tider!

Sex månader.

Nu är hon sex månader, Oliven. Inte känns det som att det redan gått ett halvår. Fast samtidigt så känns det som att hon alltid varit här. Hon är så himla självklar. Fast en självklarhet som jag aldrig vill vara utan.

 

Igår var vi på sexmånaderskontroll på bvc. Och nu väger hon 6720 gram och är 63 cm lång. Och hon följer sin lilla kurva perfekt. Något att hon har dippat lite på längden. Men så är det ju inga jättar till föräldrar hon har.

Hon fick även vaccin och genomgick en läkarundersökning. Och vaccinet var lika hemskt som förra gången. Hon skrek och grät och jag grät. Jag hatar de där jäkla sprutorna. Önskar så att de hellre kunde sticka mig.

 

Utvecklingsmässigt då? Jo, nu sitter hon relativt stabilt. Om hon har något i händerna som håller henne sysselsatt så kan hon sitta utan stöd i en eller ett par minuter. Men är något opålitlig där skulle jag säga. Och i morse slog hon sig för första gången. Pappan hade satt henne med amningskudden runt om, men Oliven skull prompt ha leksaken framför henne och dök på näsan rätt fram. Oj så tårarna sprutade. Fast jag tror nog mest att det var av rädsla och förskräckelse.

Maten kämpar vi på med. Det går ärligt talat inte särskilt fort framåt. Hon spottar, och spottar och spottar. Och vi fortsätter erbjuda. Där är vi fortfarande. Så jag helammar henne fortfarande. Vilket jag tycker fungerar jättebra. Förutom att hon skulle behöva något mer i magen att sova på. För nu har vi gått från att amma en gång per natt till att amma fyra-fem gånger per natt. Men, det är ett minimalt problem kan jag tycka.

 

Två tänder har hon nu, vår lilla sköna böna. Hon har strl 62 i kläder, men kan ha vissa 68 om man viker upp lite här och där. Även en hel del 56 passar fint fortfarande.

Och som ni ser på bilderna så är hon allt som oftast ett riktigt litet solsken!

Saker som händer. Och tänder.

”Plappa bebis, bebis plappa hännerna!”

Ossian tyckte att Olivia var en aningens svag i sin hejarklacksroll på helgens fotbollsmatch, och uppmuntrade henne därför högljutt att klappa händerna. Vilket en stund senare fick bli mer handgriplig hjälp eftersom hon uppenbarligen inte förstod uppmaningen. Han är så mån om att Olivia ska göra allt som han själv gör. Till vilket pris som helst.

Annars så vaknar jag väldigt ofta såhär nu för tiden. Med en sovande bebis inkilad i armhålan. Det är de där rackarns tandsibissingarna som förstör vår nattsömn lite. Och Oliven vill gärna ha nära tillgång till mat och tröst. Mysigt som sjutton. Och lite jobbigt.

Nu vaknar hon visst. Oh, det blev inte mycket bloggat denna gången. På återseende!

Olivens hörn.

Vi har tapetserat om sovrummet, med en blåblommig urskön tapet på ena väggen och vitt på de tre andra. Så då tog jag reda på spillbitarna av tapeten och piffade upp Olivens namn för att sätta ovanför hennes säng.

Så nu har hon fått ett eget litet hörn i vårt sovrum. Olivens hörn. Med hennes namn, några favortiböcker och sängmobilen med flygplanen.

Och vi fick ett jättefint sovrum. Det ska bara till lite fler tavlor och annat pynt.

Och lillskrottan har fått två tänder. Så den senaste veckan har det mest sett ut såhär:

En lite smågnällig och väldigt dregglig Oliv som gärna vill hänga på mammans sida. Alternativt bröst. Inget annat duger särskilt bra. Så vi hänger tillsammans, jag och Oliven.

Och nu är hon fem och en halv månad. Och har två tänder. Gillar inte mat, utan ska ammas fullt ut. Frukt smakar ok, men allt annat spottas långt. Hon ”pruttar” mycket med munnen, dregglar och pratar. Allt ska smakas på, och hon sträcker sig väldigt medvetet efter saker nu. Hon somnar för natten vid halv åtta-åtta och sover till ungefär sju på morgonen, med avbrott för ett par amningar under natten. Väldigt lyxigt. Fast hon sover helst med ett bröst i munnen, om Oliven själv får bestämma.

I helgen var vi och hälsade på farmor och farfar, och Oliven var själv klädd i en body hon ärvt av en kompis som passade väl för tillfället. Och under lunchen fick hon sitta i samma stol som pappan suttit i när han var liten.

Det märks att hon blir mer och mer medveten om omvärlden och vilka människor som finns i den. Hon kan bli jätteledsen om hon ser att jag ”lämnar” henne, går ut från ett rum eller helt plötsligt inte är där. Och okända människor får gärna hålla sig på avstånd. Är hon trött så är det nästan bara mamma som gäller.

På tisdagar har vi träningsdag. Då promenerar vi först till mamma-core-träning på Friskis, sen äter vi lunch med mammagruppen, babysimmar på badet och promenerar hem. Det är en dag som heter duga. Sen sover vi resten av veckan. Nästan. Och förra tisdagen sportade Oliven solisar hela vägen ner till Friskis.

Fem månader.

Nu är hon fem månader. Vår lilla Oliv. Och hon växer. Mest mentalt. Men även lite på längden och viktmässigt. På fredag så är det dags för ny vägning och mätning på bvc, men jag tror inte det har hänt sådär galet mycket. Hon är ganska så liten, vår Oliv.

Men hon älskar att prata, mycket. Hon har precis kommit på att hon kan hosta (?), så det gör hon dagarna i ända. Hon har börjat sitta med vid matbordet när vi äter. Och hon har under en veckas tid smaskat i sig smaksensationer av det mesta. Mat är gudagott och hon gapar som en svulten fågelunge när skeden kommer. Idag bjuds det på palsternacksmos med bröstmjölk till lunch. Men fortfarande är det amning som är bäst, alla gånger.

Oliven med sin gammelmormor.

Vi har börjat på babysim, och vi njuter av det. Vi har börjat på mammacore, och Oliven njuter av att ligga och snacka med de andra bebisarna, och jag njuter av att få träna igenom kroppen medan min lilla gofis ligger och snackar bredvid. Vi testade även på mammabootcamp, men det var inte för oss.

Jag har även kunnat lämna Oliven med sin pappa lite längre stunder. Vilket inte har gått hitintills eftersom hon varit väldigt mammig och ammig. Så nu har jag äntligen kommit igång med träningen igen, och det har blivit ett par löppass i veckan. Så himla fint!

Jag fixade bästa överraskningen till David, och med hjälp av Olivens morfar och Nonna så fick vi en skön bastukväll med bad i älven, champagne och snacks. Det tackar vi för och uppfinner månadens överraskning, där den ena ska hitta på något överraskigt för den andre varannan månad – och vice versa. Himla bra grej för förhållandet.

Men mest myser vi, jag och Oliven. Jag älskar denna unge så det gör ont i mig. Hon får mig att vilja göra allt för henne, hon får mig att vara den bästa mamman jag kan vara. Jag fullkomligt älskar att bara ligga bredvid henne, titta på hennes minspel, höra hennes prat, lukta på henne, känna på alla hennes små valkar och lena kinder. Kittla henne till hon kiknar av skratt och sjunga ”En kulen natt” för sjuhundrasjuttioelfte gången, bara för att hon tycker om det. Att vara mamma är verkligen min grej. Det är det.

Medan jag funderar.

Jag har inte skrivit på länge. På ungefär en månad. Lite avsiktligt. Vi har haft en helt fantastisk semester. Och som vi har njutit, av att vara vi tre. Det har också gett mig tid att fundera. På det här med att blogga. Om jag verkligen vill fortsätta att exponera mig själv, Oliven och vårat liv. Jag är osäker. För under en tid nu så har jag fått en del kommentarer, som inte är särskilt snälla, välmenande eller ödmjuka på något sätt. Och det gör inte direkt att man vill fortsätta blogga.

Jag gör en liten uppdatering nu, medan jag funderar, så får jag återkomma med ett beslut om hur jag ska göra. Kanske motivationen återkommer i takt med att hösten och rutinerna tar vid? Vi får se.

Oliven växer som en tok och är nu en überglad 4 och en halv månadstjeja! Hon når 60 cm över ytan och väger 5960 gram. Hon pratar, och pratar. Skrattar, står gärna mycket, sträcker sig efter saker att stoppa i munnen och har precis börjat få sitta med i matstol vid bordet. Mamma är fortfarande bäst, men pappa duger minsann bra nu med. Okända människor får gärna prata, men inte hålla – då skriks det högt.

David har börjat jobba igen efter semestern. Men vi fortsätter att njuta av sensommaren genom att göra små utflykter. Igår packade jag och Oliven matsäck, hämtade upp D på jobbet och sen körde vi ut till vårat guldställe i skogen för picknick och blåbärsplock. Underbart.

Hoppas ni har njutit och njuter gott av sommaren!